Med handflatan raspig som bladet på en fil, efter fallet med cykeln, asfalten och gruset in i köttet. Tillbaka på en plats som jag trodde att jag glömt. Svedan, smaken av blod. Friskheten i luften och allt runtomkring. En öppning till det som varit mitt, utfläkt i slutet av juni. En röd Volvo kör förbi och vibrerar i underlaget, vibrerar i mig. Att resa sig och försöka borsta bort, asfalten som lämnat avtryck, perforerat handflatan. Det finns en lågmäld rörelse i grannskapet, som om ensamheten egentligen var en illusion, som om vi rörde oss i banor som korsas. Som om det skulle finnas någon sorts närhet. Men så finns inget annat än närhet eller avstånd. Så är det plötsligt samma sak.
Solen går ner i havet som sväljer den. Klipporna kanar ner i djupet. Tallar som kröker sig och doftar av våt skog trängs på den karga marken och rötter sticker upp som farthinder på den smala stigen. Grus och barr och jord tillfogar blessyrer under fotsulorna. Och havet, så blankt det ligger, bara små plask här och där. En dopping simmar förbi och bryter upp den stilla ytan, en rännil av fjädrar och kropp. Kanholmsfjärden glittrar och avslöjar ingenting av vad den gömmer: abborre, havstulpan, blåstång, ålgräs, fjäderslick. Allt som lever och allt som dött.
Smultronsöta sommarkvällar: att ta handduken på pakethållaren och cykla till klipporna, tävla ut till den orangea bojen. Gammalrosa himmel. Min syster är alltid snabbast. Hon strömmar av glittrande spegelbrus. Jag är kvar i vattnet längre, blånar, blundar och ryser i den suddiga luften som rinner in i natten. En gåta: vad blir blötare och blötare ju mer du torkar? Jag framkallar henne som hon var, drar upp henne ur havet, flätar hennes mörka hår, klöser upp, flätar det igen. Hala hårstrån rinner mellan fingrarna. Nu vilar hon i gräset. Flugor landar och lyfter från hennes bara ben. Uppsluppet ropar hon på mig. Berättar att man kan få svindel trots att man ligger ner.
Efter skilsmässan hyr mamma en gul stuga bredvid en fårhage. När vi leder cyklarna igenom den kommer fåren springande och biter på hjulen med sina breda tänder. I skogen prasslar det av löv och svala brisar. Mamma står på framsidan och plockar körsbär. Jag hjälper henne, klättrar upp för att nå de högsta, ser skatorna flyga från sitt sovträd. Släpper ner bär som mamma fångar upp i en blå bunke. Några stoppar jag i munnen. Sött kött och en kärna att suga på. Mamma säger att jag är modig. Jag är rädd på asplövsvis, håller mig hårt i grenarna. När jag kommer ner kysser hon mig på kinden. Doftar körsbär och någonting jordigt. Tycker att jag borde klippa mig så att man kan se mitt ansikte.
Min bror lär sig att åka skateboard, kommer hem från skolan med fladdrande hjärta och Justin Bieber-hår. Det finns en livsgnista i hans obryddhet. En öppenhet inför den omedelbara verkligheten. Att spela boll på skolgården. Jag ser på, han trilskas och trugar, försöker inviga mig i sina glädjeämnen. Jag ritar av honom i tusch och väntar. Till slut går solen ner och han ger upp. Vi klättrar upp på skoltaket efter mörkrets inbrott. Ligger på rygg och äter sura nappar. Han berättar inget för mig om hur han mår men säger att han snart är vuxen. När det gått en timme tror han att det gått några brokiga minuter eller tvärtom. Han oroar sig inte för något och det stör mig. Skoltaket lyfter oss över marken. Byggnaden står kvar långt efter att vi lämnat den, barn leker fortfarande på skolgården, i doften av fuktig sandlådesand och kokt ris från matsalen. Men i mitt huvud har skolan raserats sedan länge. Under sot blottas huskroppen. En solstänkt ruin.
Mellan lågstadiebyggnaden och högstadiebyggnaden ligger pastorsexpeditionen inklämd. Gulblek gräsmatta framför höga lönnar med ömsom gröna, ömsom röda, ömsom inga löv. En sommardag sitter jag under trädet och väntar. Läser en bok med ryggen mot barken. Ljuset silar ner mellan lövverket. Frön faller mellan boksidorna och solen värmer kroppen. Att vänta på att något ska hända. Eller på att inget. Så mycket är beroende av årstiden. Barn cirkulerar på området. Äldre faller bort och yngre tillkommer med bestämda intervall. Marken föder oss och vi växer. Ibland gräver någon ner något i dungen bakom gungorna. En skatt av något slag. En leksak. En samling kapsyler. Skatten återfinns aldrig. Kanske hittar ett annat barn den, eller så glömmer vi bort var vi grävde ner den. Kanske ligger skatter kvar i den mörka jorden.
Så mycket är beroende av årstiden. Att stappla fram på isande skridskofötter och längta efter självständighet och varm choklad. Pappa skottar uppfarten innan någon annan hinner vakna. En uppfart skottad som av sig själv. Snötäcket ett hav som plötsligt delar sig. Rådjur mellan stammarna. Snön, och ljuset och kylan från havet gör allting kritvitt, nästan självlysande. Pizzerian, snålblåsta kedjehus, sammanlänkade. Fruset hav och en konstig vintermössa. Högar med snö hela vägen till skolan. Att leka i snön, bygga fort, snöbollskrig. Det var det roligaste jag kunde tänka mig. Nu tänker jag: när kan jag ta mig härifrån. Bussarna har slutat gå. Mamma undrar om jag missar något viktigt. Jag rycker på axlarna. Nej, det gör jag väl inte. Jag missar väl inte så mycket. Inget viktigt i alla fall. Men något missar jag. Insnöad här. Geografin lägger sig emellan. Naturen lägger sig emellan. En morgon säger min syster att jag ser ut som ett spöke i det vita ljuset.
Pappa sover. Jag hör honom andas, högt och tungt, nästan andfått. Och så plötsligt: uppehåll. Det varar i flera sekunder och jag blir rädd. Sedan drar han efter andan, våldsamt. Och jag kan andas ut, lyssnar till ljudet, väntar på att det ska upphöra igen. Mamma vaknar med ett ryck. Jag kan inte sova, viskar jag. Orden hänger, ett minne, ett barns röst. Kan du inte sova frågar hon, och kanske har jag inte ens försökt. Var har du varit, undrar jag, vad försvann du till? Jag är alldeles för gammal för att ligga här, i mina föräldrars säng. Jag tittar upp i taket, och ner längsmed tapeterna som klistrats upp och ner. Blommorna faller nerför väggarna. Allting omvänt. Mamma ligger helt stilla bredvid mig med slutna ögon. Jag viskar i hennes öra. Sov, viskar jag. Och hon somnar, glider lätt in i sömnen med en utandning och sedan: tystnad. Så somnar min mamma inför mina ögon. Så bebor hon en annan otillgänglig plats.
Nu lever jag inom de vita rutorna: sidan, rummet, sängen. I ett regnigt Göteborg skriver jag om något som undgår mig. Det förflutna lämnar färre och färre spår i vardagen. Ändå söker jag mig tillbaka till platsen som varit min. Den skymtas i små sprickor, körsbärens söta doft och kryddigheten från havet, syskonskapet, ensamheten. Det är som om naturen tar över. Ett fönster som öppnas. I morse skrev jag om snö och sura nappar. Vem berättar jag mina minnen för? Den vita lägenheten är inte inbodd ännu, är inte ett hem. På skrivbordet ligger papper strödda och mappar som döda djur. Jag försöker skriva en dikt och kan inte ta mig tillbaka till det som jag lämnat. Och nu är ljuset utanför ett helt annat. Jag ser min pappas ansikte i ett videosamtal, inlåst i skärmen. Hans ansikte har förändrats men drar mig ändå tillbaka till barndomen som ligger så nära. Efteråt ser jag mig själv i spegeln. Det slår mig att man överlever. Att man överlever sig själv och varandra. Mitt ansikte har åldrats, vuxit upp. Blivit fastare, mindre poröst. Plötsligt har jag sett det: döden i mina föräldrars ansikten. Och plötsligt ser jag dem i mitt eget.
Att skriva: att försöka få fatt i något, bevara något. Att någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke. Eller bara det: att stanna på ett ställe och sedan gå.