Q&A

Nå, för att börja behöver vi ställa oss frågan: vad är det egentligen att ställa frågor som ingen vet svaret på? Eller, kanske snarare; vad är det att ställa frågor till någon annan som bara frågeställaren själv kan svara på?

Jag stöter allt som oftast på detta fenomen i olika typer av medier; i Aftonbladet, Expressen, Podcasts och modemagasin (nej, ja läser de inte bara hos tandläkaren). Ännu oftare möter jag detta hos våra influensers - alla från Amanda Schulman till Zara Larsson, Amie The Kid och åter till Hannah Widell - får frågor i sina DM:s (direkt meddelande) och lägger upp svaren på sin Instagram, ofta storys, ibland i sitt flöde. Frågorna som ställs är olika förstås, men i sak av samma karaktär.

När vet jag att det är dags att göra slut med min partner?
Ska jag skaffa fler barn?
Hur vet jag att han är redo för att binda sig?

Frågorna är viktiga. Livsomvälvande. De är avgörande för hur vårt fortsatta liv skall och kommer att se ut. Frågorna som våra besvarare ställs inför skall behandlas med största respekt och ömhet, kärleksfullt och med tillförsikt. Det kräver ett mod att våga formulera frågan, att våga skicka iväg frågan, att sätta ord på… låt oss kalla det ”skavet”. Tyvärr är det dock bara början. Det är efter att en fråga formulerats i oss, som det svåra börjar.

Frågor av denna karaktär för oss oförnekligt nerför en väg, och stänger aktivt dörren till en annan. Det är just därför frågorna tycks oss övermäktiga, argument för och emot det ena eller det andra sköljer över oss som vågorna över klippor en blåsig dag. Det finns inget skydd så långt ögat kan nå. Vi är utan nåd utelämnade till Frågan, till den dag vi besvarar den, och accepterar konsekvenserna av vårt beslut. Vårt svar.

Känslan är snudd på obeskrivlig, men låt mig pröva en målande bild. Det känns lite som att ha en tiger ståendes på bröstet, en enorm tyngd som gör det omöjligt att röra på sig. En jättelik tass med klorna farligt nära halspulsådern. Skräcken dunkar i blodet. Vardagen går i spillror. Tanken på något så trivialt som att diska är skrattretande.

Det vanskliga, det enormt orättvisa, är att vi är tvingade att göra något åt denna mycket prekära situation. Att vägra besvara frågan är att tillåta sig själv att krossas under tyngden. Att låta tidens tand sakta gnaga i sig dina mumsiga lår tills ingenting finns kvar.

Den tanken är inte mindre skrämmande. Vi måste således ta oss i den berömde kragen och rakryggade bemöta Frågan.

Kanske har du här i en desperat google-sökning eller snabb bläddring i ovan nämnda modemagasin försökt tillskansa dig olika tekniker som mer eller mindre kunniga personer tipsar om. Tekniker om hur vi kan förhålla oss till Frågan och Beslutet.
Exempel på sådana är:

För och emot - lista
Börja med de små besluten - övning ger färdighet!
Nyttja 10/10/10 metoden (hur mår jag av detta om 10 minuter, 10 månader, 10 år?)
Det finns inga fel beslut - misstag är blott en stund för lärdom och eftertanke

Dessvärre hjälper dessa tekniker inte särdeles väl - eller - de hjälper så tillvida att vi nu förstår att vi står inför tuffa tider och kan hänfalla oss åt dessa tekniker i val av riktning. Problemet är att teknikerna är helt värdelösa vad gäller att motverka de negativa känslor vi så oerhört längtar att fly ifrån.

Tiden efter att en fråga formulerats är alltså, otvivelaktigt, en mycket svår och motig tid. Om detta kan inte ens de lärda tvista, som det bekant heter. Det är som att trampa sig fram i snömodd en blåsig vinterdag i Göteborg, slask som skvätter upp på jeansen och din alldeles för dyra kappa. Det är som inställda spårvagnar och allmänt tjall med kollektivtrafiken.
Denna tid ingår i människans tillvaro, men är glädjande nog, förgänglig. Även Rom skall en dag falla.

För att hantera denna oro, denna ångest, detta oerhörda tillstånd, gör vi förstås det som är naturligt för oss - vi vänder oss till flocken. Först en vän eller två. Sedan (kanske) en tinderdejt som vi dessvärre skrämmer iväg. Tillsist är vi så utarmade och utleda på kampen, på magontet och alkoholen och promenaderna och städningen att vi vänder oss utåt. Till Aftonbladet. Till Hannah Widell. Flora Wiström. Expressen.

Vi formulerar oss putslustigt. I sanning är vi nära undergången. HJÄLP MIG är den inte så subtila undertexten.

Här möter vi alltså Besvararen med stort B. Den vi sätter vårt sista hopp till.
Det är sorgesamt att veta att Besvararen är dömd att misslyckas. Inte för att Besvararen på något vis är dum, dålig, naiv, okunnig. Tvärtom - Besvararen är allt som oftast himla duktig på att formulera sig kring dessa Frågor, om kärlek och förlust. Det var ju just därför vi valde hen. Sträckte ur våra försvagade händer på bara knän, bedjande. Hjälp mig.

Nej, Besvararen är dömd att misslyckas därför att Besvararen är tvingad att gå till floskler, till klichéer, till allmängiltiga sanningar som de flesta av oss redan är överens om. Den kommer göra det med all den respekt, ömhet, förståelse och kärlek den kan uppmana, men Besvararen kommer inte berätta något nytt för oss. Vi har redan tänkt alla dessa tankar tusen gånger om. Vänt och vridit oss i sängen, vänt och vridit på perspektiven. Det var ju därför vi i uppgiven desperation tillsist skrev till Besvararen för att få hjälp.

Svaren kan vara:
Har du ställt frågan vet du redan svaret
Du måste fundera över vad du kommer vinna och vad du kommer förlora
Du verkar superklok, detta klarar ju du! (dvs, allmän pepp och positiv förstärkning)
Du är inte ensam, det finns så många som känner precis som du gör
VILA! Ingenting är så viktigt som sömn. Och mat.

Är du lagd som jag är, kommer du vilja skrika Besvararen rakt i ansiktet. JAG VET. Jag vet det redan.

Det är förstås en hemskt orättvis reaktion, Men ändock den som uppstår. Det jag vill, det frågeställaren vill, är att en Besvararen ska vara en spådam, ett orakel, någon som ska stiga ner och berätta för oss exakt vad vi ska göra. Befria oss från ansvarsfrågan och ta på sig konsekvenserna. Frågeställaren vill gå i regression och skylla allt på familjen Schulman. Det är förstås, otroligt orättvist. Även Amanda Schulman är blott människa av kött och blod.

Är du inte lagd som jag är, finner du kanske någon form av ro i att få bekräftat att dina redan tänkta tankar också finns hos någon annan. Du är varken dum eller dålig. Du är istället både smart och emotionellt tillgänglig. Eftertänksam till och med.

Ändå har Besvararen i fråga inte lyckats välja åt dig. Och efter din eventuella stund av frist, står du åter ensam med Frågan.

Här når vi alltså tillsist projektets hjärta, idéen som är sprungen ur denna förda diskussion. Jag vill ge mig på att svara på dessa frågor med den metod och praktik som är naturlig för mig. Texten. Språket. Konsten.

Jag tänker såhär:

Konsten är.
Vad är konsten?
Konsten kan vara ett samtal. Den kan vara en reproduktion eller en presentation.
Konsten kan vara en diskussion, en protest eller en estetisk handling. Den kan vara en provokation eller en medlare. En kommentar.
Konsten kan vara en fråga
Och
Konsten kan vara ett svar.

Konsten kan ge oss sinnesro, en stämning, en tanke (kanske till och med två?). Den kan få oss att diskutera, fundera och öppna oss för nya eller gamla ting. Konsten kan få oss att skratta, att gråta, att le, att odla bekymmersrynkor.

Vi kan söka oss till konsten för att vi söker något. En fördjupning, en tanke, för att ordlöst känna något vi inte kan känna. Vi kan söka oss till konsten för att få svar på det vi inte själva har förmågan att besvara. Ofta handlar det inte om att få ett konkret svar. Eller hur? Ofta handlar det om stunden, om delandet. Kanske om handlingen. Kanske söker och behöver vi mest en sorts eskapism. En stund av vila från verklighetens alla beslut och måsten. Allra mest kanske ett perspektiv.

Alltså - och här kommer slutet av min plädering (tack till dig som orkat hänga med) - vill jag ta mig an frågeställarens frågor, med samma ömhet, tillförsikt och respekt som den konventionella Besvararen gör, men göra det med konsten. Med text, foto och musik. Kanske lämnas frågeställaren med samma icke-svar. Kanske blir detta verk som helhet snarare ett svar på det märkliga och sällan behjälpliga koncept som frågespalten är. Men kanske kan sammanställningen skapa en tryggande känsla av förståelse, trots att frågan är fortsatt (o)besvarad. Kanske.
Kanske är det allra viktigast att genomföra det.
Kanske är förhoppningen nog.
Kanske är det bara ett test. Ett försök.
Kanske räcker det till.
Kanske
Kanske är konsten
Besvararen.